Förlossningsberättelse

Det är många som har undrat varför jag inte skrivit och berättat om när Viggo kom till världen. Ska jag vara helt ärlig så är det för att jag känner mig snuvad på förlossningen. Jag känner att det inte riktigt var någon förlossning. De flesta som känner mig vet om att jag bröt ryggen i slutet av augusti förra året. Jag har aldrig förut skadat mig allvarligt eller varit riktigt allvarligt sjuk - att bryta ryggen var alltså minst sagt en traumatisk upplevelse som medförde en ganska stor ovilja mot kirurgiska ingrepp. När det blev bestämt att jag inte skulle kunna genomgå en spontan förlossning på grund av risken att metallimplantaten i min rygg skulle kunna flytta sig så tog jag det ganska hårt men samtidigt gjorde jag mitt bästa för att fokusera på att min ninja skulle komma till världen - oavsett tillvägagångssätt. Tyvärr blev kejsarsnittet precis allt det jag hoppades att det inte skulle bli...
Mitt snitt var planerat till fredagen 24 juni 2011. Dagen min son skulle komma till världen. Vet ni hur märkligt det känns att veta exakt vilket datum man ska bli mamma? När vännerna pratar om var de ska käka lunch på fredag så vet du att du inte kan hänga med för just då är du en aning upptagen med att bli mamma... Så sjukt.
Som sagt, snittet skulle ske på fredagen men jag skulle läggas in på sjukhuset redan på torsdag förmiddag. Russell följde med mig till sjukhuset för inskrivning och därefter fick han inte vara med längre. Jag kan tänka mig att det måste varit tufft även för honom, ingen kunde riktigt berätta var och när han skulle vara på plats, allt han visste var att han skulle komma tillbaka fredag morgon för då skulle han bli pappa!
Min torsdag flöt ändå på relativt snabbt, det skulle kollas hjärtljud, göras gynundersökning, rakas brasiliansk med engångshyvel osv... Allt detta givetvis med endast tjeckisktalande sköterskor så mestadels av tiden fick jag gissa mig till vad som skulle hända här näst. På kvällen virkade jag på mina baby Converse till ninja och runt klockan nio kom en sköterska in med en sömntablett till mig men jag lyckades somna några timmar senare utan sömntablett, trots alla de miljoner tankar som snurrade i huvudet. På morgonen väckte de mig vid halv sex och jag fick börja med en dusch och skrubba kroppen med någon särskild tvål. Därefter var det en sista undersökning och preparation för operation, dvs nålar i armarna, kateter och diverse andra härligheter. Vid strax innan nio kom Russell och höll mig sällskap. Vi var uppenbart tagna båda två och hade inte mycket att säga varandra. De få saker vi sa följdes åt av antingen nervöst fnissande eller allvarsamhet. Vid strax innan tio rullade de upp mig för operation och utanför operationssalen sa jag hej då till Russell. Jag fick komma in och för hundrasjuttioelfte gången blev jag ombedd att skriva ner vilka namn vi hade planerat för bebisen - Aila för en flicka (ett sista minuten beslut) och Viggo för en pojke - ett namn som hängt med sen första diskussionen och det enda namn vi egentligen varit helt överens om.
I operationssalen var det ett stort gäng, säkert 15 personer, med gröna kläder och masker för ansiktet. Ingen sa något till mig, i stället tog de bort mitt sista skyddslager, ett tunt lakan, och började desinficera magen och underlivet på mig medan de starka operationslamporna lyste i ögonen på mig. Den där desinficeringen sved som eld, kan jag berätta. När det var klart kom en kvinna med vänliga ögon och berättade på engelska att nu skulle hon söva ner mig. Hon förde masken över munnen på mig och i samma ögonblick som jag tog det första andetaget och kände den kväljande lukten så fick jag panik! Men sen minns jag inget mer förrän jag rullas ut från salen. Jag kommer ihåg att i samma stund som de öppnade dörrarna så öppnade jag ögonen och för ett kort ögonblick såg jag Russell. Han såg orolig ut men jag orkade inte hålla ögonen öppna. Nästa minne jag har ligger jag i en mjuk, skön säng i ett dunkelt rum. En sköterska är där och när hon ser att jag är vaken är hon snabb på att förklara på engelska att jag är på intensivvårdsavdelningen och jag ska inte vara rädd. Jag försöker prata men jag hör själv att jag bara mumlar, så jag blundar lite igen. Jag vet inte hur lång tid som går men nästa gång jag vaknar till så tar jag sats och är snabb att fråga efter mitt barn. Hon svarar då att operationen gick bra. Det är allt. Jag frågar henne igen om allt är bra med mitt barn och säger att jag vill träffa honom!
"It's a boy" är allt hon säger.
Jag vet redan att det är en pojke, det är ju det enda jag faktiskt vet och har vetat i många månader. Jag vill veta om han mår bra, hur lång han är, vad han väger och framför allt vill jag ha honom hos mig! Jag tänker tusentals tankar om vad som kan ha gått snett, vad som är fel, varför hon inte bara kan berätta för mig. Hon säger att hon har ingen annan information än att det är en pojke. Jag ber henne i stället berätta för mig vad klockan är och hon berättar att klockan är strax efter ett på dagen. Det är alltså tre timmar sen jag rullades in på operation. De närmaste timmarna är jag säkert oändligt odräglig och frågar en miljon gånger efter min son. Sköterskan är tålmodig och vid strax efter tre säger hon till mig att vid sex ska jag få träffa honom. Varenda sekund känns som en hel evighet och trots att jag börjar få ont och känner mig oändligt tung i kroppen och trött så tvingar jag ändå mig själv att hålla mig vaken. Bara en knapp timme senare så kommer en ny sköterska in i rummet. Jag är halvvaken och ser inte riktigt vad som händer men helt plötsligt särar hon lite på min sjukhusskjorta och lägger ett litet paket på mitt bröst. Jag tittar upp och ser rakt in i ett par smala, kisande, mörka ögon!
"Your son" säger sköterskan till mig.
Det lilla knytet på mitt bröst bökar och stökar och försöker hitta mitt bröst och jag är helt förundrad och fullständigt snurrig och varm i hela kroppen! Han är så fin, den finaste jag någonsin sett! Han har en massa mörkt hår på huvudet och världens gulligaste lilla näsa. Han har en massa hår på öronen också, som en liten apa, och jag vill bara att han ska ligga där på mitt bröst för evigt så jag kan beundra honom. Efter bara ett par minuter tar sköterska honom igen och säger att de kommer tillbaka igen vid sex tiden. När hon lyfter upp honom och går gör det så fruktansvärt ont i hjärtat på mig  och jag börjar gråta helt okontrollerat. Det finnns inga ord som kan beskriva den tomheten och maktlösheten som jag kände då. Trots att jag fortfarande var groggy så höll jag mig vaken till halv sju när de kom med honom nästa gång. Åter igen får jag bara se honom ett par minuter och så här håller det på ungefär var tredje timme hela natten. På lördag morgon berättar sköterskan att så fort jag lyckats ställa mig upp, och efter att de tagit bort katetern och jag gått på toaletten, så får jag komma ner på förlossningsavdelningen där jag kan träffa min son. Jag ville försöka direkt men sköterskan säger att jag måste vänta till efter nio. Strax innan nio kunde jag inte vänta längre utan tryckte på knappen för att kalla på henne och medan sköterskan tittade på så ställde jag mig upp. Det snurrade fruktansvärt i huvudet, marken gungade, jag mådde sjukt illa och blodet bara forsade ut från mig, det rann längs benen ner i en stor pöl på golvet - men jag stod kvar. Jag skulle bara ner till förlossningsavdelningen till vilket pris som helst, och det nu! Sköterskan såg på blodet och tittade sen på mig. Hon började säga något men stannade upp och tystnade. Därefter sa hon bara: "If you feel you are well enough, I will release you from the intensive care". Jag tror hon såg att jag inte tänkte tolerera en sekund till, det var inte lönt att dividera om det.
Efter en stund fick jag komma ner till förlossningen och där fick jag genast träffa min fina bebis, min finaste lilla Viggo med de finaste mörka ögonen och de sötaste pyttsemå fingrarna som slöt sig runt mitt finger. Äntligen. Dagarna på förlossningsavdelningen var förvisso allt utom behagliga men det får jag ta en annan gång.

Det jobbigaste med allt detta var den fruktansvärda våndan och ovissheten för att de inte kunde berätta för mig att Viggo mådde bra, inget var fel, och framför allt att jag inte fick träffa honom förrän han var flera timmar gammal - precis det som jag oroat mig för när det började talas om kejsarsnitt. Det är också en stor besvikelse att jag inte har några foton på Viggo de första 24 timmarna.

Men.... Allt detta är så klart helt oviktigt nu, jag har ju Viggo här och det är det enda som betyder något.