Gooos

Ursäkta uppehållet, det var strul med bloggen i morse. Men nu är vi här :)

Idag har vi haft 33 grader. Lagom. Eller inte. Lite svettigt faktiskt. Jag och Viggo rymde till svalkan i Harfa shopping center där vi ironiskt nog kollade på vinterkläder till Viggo. Viggo har förresten hittat sin första favoritleksak.

Det är den luddiga trasan till vänster på denna bilden. Jag lägger den bredvid Viggo och så vänder han på huvudet och borrar in näsan och hela ansiktet i den - sen smajlar han stort och skrattar sitt bebisskratt. Helt underbart! Jag har två fårskinnsfällar som jag har bett mamma och pappa att ta med när de kommer, min förhoppning är att han kommer att vara lika förtjust i dem.

Om 5 dagar...

... kommer Viggos mormor och morfar! Vi längtar supermycket!! Viggo traggar om det hela tiden nu.
Viggo - Mamma när kommer mormor och morfar?
Jag - På måndag.
Viggo - När är det måndag?
Jag - Om 5 dagar.
Viggo - Hur lång tid är 5 dagar?
Jag - Ungefär 120 timmar.
Viggo -  Men mamma, hur lång tid är 120 timmar då?
.......

Ja så där håller det på dagarna i ända. Det är ju inte så lätt att föra en dialog med någon som inte har tidsuppfattning. Eller kan prata.

På lördag ska jag för första gången försöka spendera ett par timmar utan Viggo. Jag både ser fram emot det och fasar för det på samma gång... Men det ska faktiskt bli roligt, jag, Magda och Hana ska ha en lite Cocktail brunch på eftermiddagen. Först hade jag tänkt att vi skulle gå ut på kvällen men sen insåg jag att jag inte känner mig riktigt redo för det. Så man kan kalla det här för en liten kompromiss med mig själv.

Titta vad fiiiiina!

Idag har jag köpt gummistövlar! Jättefina. Tycker i alla fall jag. Ett kap var de också, 325 Kc.
Det regnar inte jätteofta här men när det väl gör det så samlas vattnet i stora oceaner. Eller pölar. Så ett par gummisar kändes som utmärkt plan när man är ute och traskar med barnvagnen.

Min lilla goseunge

Hej hopp

Idag tycker jag att vi kör lite tisdag, vad säger ni om det?

Igår kväll var jag och Viggo på middag hos Iwona & Enzo och jag fick prata lite svenska! Peter, killen-som-anställde-mig-och-som-jag-aldrig-tidigare-träffat-eftersom-han-försvann-innan-jag-börjat-jobba, han var där. Väldigt trevlig kille men oj, vad det var krångligt att prata svenska! Vi halkade hela tiden tillbaka på engelskan. Det är skillnad när man pratar med familj och vänner hemifrån för med dem har man alltid pratat svenska - då faller det sig naturligt. Men här, där jag aldrig pratar svenska, känns det helt krystat när jag möter en ny människa och ska utbyta några ord på svenska. Bisarrt.

Well well. Vet ni vad? Idag ska vi hämta nycklarna till nya plejset. Ska bli så jäkla najs.  Oj, vad mycket slangord det blev där. Men ni fattar säkert ändå.

Okej  nu måste jag dricka en balja kaffe. Hörs sen. Ta det chill. Haha.

Ny vecka igen

Oj vad tiden springer på, nu är det måndag igen!
Jag och Viggo håller just på att göra oss klara för att dra ner till stan en sväng. Jag ska till doktorn och lämna blodprov. När det är gjort tror jag vi tar en promenad och en kopp kaffe i förmiddagssolen innan det är dags att luncha med Magda. Sen åker vi väl hem en liten sväng och ikväll ska vi hälsa på hemma hos Iwona & Dario och grilla lite i deras trädgård. Norbert kommer också med sin lilla dotter, ska bli mycket trevligt. Hoppas bara att det inte blir åska för det är rätt varmt och kvavt redan.

So long!

Hajsan svajsan!
Har ni haft en skön söndag?
Vi har haft en riktigt varm men skön söndag. Viggo vaknade vid 4.30 och låg sen och jollrade och "skrattade" fram till strax innan 8 så jag var lite sliten i morse. Som tur är så somnade han på mig en timme vid 10 så då sov jag oxå lite :) Vid 13 träffade vi Lucia och Mathieu på Café Pavlac och efter en långlunch med dem promenerade vi lite i stan och handlade lite på Tesco. Inte hänt mycket alls idag men det är väl så det ska vara på söndagar?

Seeen bloggning

Idag har vi varit och kollat på Pride paraden, det var skitkul! Riktig härlig partystämning i hela stan.

Viggo sov sig dock i genom det mesta.

Efter paraden var vi en sväng i nya lägenheten och kikade.
Försökte fota lite utsikt men vädret var lite opålitligt och bilden gör det inte rättvisa.

Till sist åkte vi hem och jag lagade Quiche med Chevre och ruccola. Helt fantastisk blev den men ni får ingen bild på den.
Nu blir det Sopranos. Ha en skön kväll!

Förlossningsberättelse

Det är många som har undrat varför jag inte skrivit och berättat om när Viggo kom till världen. Ska jag vara helt ärlig så är det för att jag känner mig snuvad på förlossningen. Jag känner att det inte riktigt var någon förlossning. De flesta som känner mig vet om att jag bröt ryggen i slutet av augusti förra året. Jag har aldrig förut skadat mig allvarligt eller varit riktigt allvarligt sjuk - att bryta ryggen var alltså minst sagt en traumatisk upplevelse som medförde en ganska stor ovilja mot kirurgiska ingrepp. När det blev bestämt att jag inte skulle kunna genomgå en spontan förlossning på grund av risken att metallimplantaten i min rygg skulle kunna flytta sig så tog jag det ganska hårt men samtidigt gjorde jag mitt bästa för att fokusera på att min ninja skulle komma till världen - oavsett tillvägagångssätt. Tyvärr blev kejsarsnittet precis allt det jag hoppades att det inte skulle bli...
Mitt snitt var planerat till fredagen 24 juni 2011. Dagen min son skulle komma till världen. Vet ni hur märkligt det känns att veta exakt vilket datum man ska bli mamma? När vännerna pratar om var de ska käka lunch på fredag så vet du att du inte kan hänga med för just då är du en aning upptagen med att bli mamma... Så sjukt.
Som sagt, snittet skulle ske på fredagen men jag skulle läggas in på sjukhuset redan på torsdag förmiddag. Russell följde med mig till sjukhuset för inskrivning och därefter fick han inte vara med längre. Jag kan tänka mig att det måste varit tufft även för honom, ingen kunde riktigt berätta var och när han skulle vara på plats, allt han visste var att han skulle komma tillbaka fredag morgon för då skulle han bli pappa!
Min torsdag flöt ändå på relativt snabbt, det skulle kollas hjärtljud, göras gynundersökning, rakas brasiliansk med engångshyvel osv... Allt detta givetvis med endast tjeckisktalande sköterskor så mestadels av tiden fick jag gissa mig till vad som skulle hända här näst. På kvällen virkade jag på mina baby Converse till ninja och runt klockan nio kom en sköterska in med en sömntablett till mig men jag lyckades somna några timmar senare utan sömntablett, trots alla de miljoner tankar som snurrade i huvudet. På morgonen väckte de mig vid halv sex och jag fick börja med en dusch och skrubba kroppen med någon särskild tvål. Därefter var det en sista undersökning och preparation för operation, dvs nålar i armarna, kateter och diverse andra härligheter. Vid strax innan nio kom Russell och höll mig sällskap. Vi var uppenbart tagna båda två och hade inte mycket att säga varandra. De få saker vi sa följdes åt av antingen nervöst fnissande eller allvarsamhet. Vid strax innan tio rullade de upp mig för operation och utanför operationssalen sa jag hej då till Russell. Jag fick komma in och för hundrasjuttioelfte gången blev jag ombedd att skriva ner vilka namn vi hade planerat för bebisen - Aila för en flicka (ett sista minuten beslut) och Viggo för en pojke - ett namn som hängt med sen första diskussionen och det enda namn vi egentligen varit helt överens om.
I operationssalen var det ett stort gäng, säkert 15 personer, med gröna kläder och masker för ansiktet. Ingen sa något till mig, i stället tog de bort mitt sista skyddslager, ett tunt lakan, och började desinficera magen och underlivet på mig medan de starka operationslamporna lyste i ögonen på mig. Den där desinficeringen sved som eld, kan jag berätta. När det var klart kom en kvinna med vänliga ögon och berättade på engelska att nu skulle hon söva ner mig. Hon förde masken över munnen på mig och i samma ögonblick som jag tog det första andetaget och kände den kväljande lukten så fick jag panik! Men sen minns jag inget mer förrän jag rullas ut från salen. Jag kommer ihåg att i samma stund som de öppnade dörrarna så öppnade jag ögonen och för ett kort ögonblick såg jag Russell. Han såg orolig ut men jag orkade inte hålla ögonen öppna. Nästa minne jag har ligger jag i en mjuk, skön säng i ett dunkelt rum. En sköterska är där och när hon ser att jag är vaken är hon snabb på att förklara på engelska att jag är på intensivvårdsavdelningen och jag ska inte vara rädd. Jag försöker prata men jag hör själv att jag bara mumlar, så jag blundar lite igen. Jag vet inte hur lång tid som går men nästa gång jag vaknar till så tar jag sats och är snabb att fråga efter mitt barn. Hon svarar då att operationen gick bra. Det är allt. Jag frågar henne igen om allt är bra med mitt barn och säger att jag vill träffa honom!
"It's a boy" är allt hon säger.
Jag vet redan att det är en pojke, det är ju det enda jag faktiskt vet och har vetat i många månader. Jag vill veta om han mår bra, hur lång han är, vad han väger och framför allt vill jag ha honom hos mig! Jag tänker tusentals tankar om vad som kan ha gått snett, vad som är fel, varför hon inte bara kan berätta för mig. Hon säger att hon har ingen annan information än att det är en pojke. Jag ber henne i stället berätta för mig vad klockan är och hon berättar att klockan är strax efter ett på dagen. Det är alltså tre timmar sen jag rullades in på operation. De närmaste timmarna är jag säkert oändligt odräglig och frågar en miljon gånger efter min son. Sköterskan är tålmodig och vid strax efter tre säger hon till mig att vid sex ska jag få träffa honom. Varenda sekund känns som en hel evighet och trots att jag börjar få ont och känner mig oändligt tung i kroppen och trött så tvingar jag ändå mig själv att hålla mig vaken. Bara en knapp timme senare så kommer en ny sköterska in i rummet. Jag är halvvaken och ser inte riktigt vad som händer men helt plötsligt särar hon lite på min sjukhusskjorta och lägger ett litet paket på mitt bröst. Jag tittar upp och ser rakt in i ett par smala, kisande, mörka ögon!
"Your son" säger sköterskan till mig.
Det lilla knytet på mitt bröst bökar och stökar och försöker hitta mitt bröst och jag är helt förundrad och fullständigt snurrig och varm i hela kroppen! Han är så fin, den finaste jag någonsin sett! Han har en massa mörkt hår på huvudet och världens gulligaste lilla näsa. Han har en massa hår på öronen också, som en liten apa, och jag vill bara att han ska ligga där på mitt bröst för evigt så jag kan beundra honom. Efter bara ett par minuter tar sköterska honom igen och säger att de kommer tillbaka igen vid sex tiden. När hon lyfter upp honom och går gör det så fruktansvärt ont i hjärtat på mig  och jag börjar gråta helt okontrollerat. Det finnns inga ord som kan beskriva den tomheten och maktlösheten som jag kände då. Trots att jag fortfarande var groggy så höll jag mig vaken till halv sju när de kom med honom nästa gång. Åter igen får jag bara se honom ett par minuter och så här håller det på ungefär var tredje timme hela natten. På lördag morgon berättar sköterskan att så fort jag lyckats ställa mig upp, och efter att de tagit bort katetern och jag gått på toaletten, så får jag komma ner på förlossningsavdelningen där jag kan träffa min son. Jag ville försöka direkt men sköterskan säger att jag måste vänta till efter nio. Strax innan nio kunde jag inte vänta längre utan tryckte på knappen för att kalla på henne och medan sköterskan tittade på så ställde jag mig upp. Det snurrade fruktansvärt i huvudet, marken gungade, jag mådde sjukt illa och blodet bara forsade ut från mig, det rann längs benen ner i en stor pöl på golvet - men jag stod kvar. Jag skulle bara ner till förlossningsavdelningen till vilket pris som helst, och det nu! Sköterskan såg på blodet och tittade sen på mig. Hon började säga något men stannade upp och tystnade. Därefter sa hon bara: "If you feel you are well enough, I will release you from the intensive care". Jag tror hon såg att jag inte tänkte tolerera en sekund till, det var inte lönt att dividera om det.
Efter en stund fick jag komma ner till förlossningen och där fick jag genast träffa min fina bebis, min finaste lilla Viggo med de finaste mörka ögonen och de sötaste pyttsemå fingrarna som slöt sig runt mitt finger. Äntligen. Dagarna på förlossningsavdelningen var förvisso allt utom behagliga men det får jag ta en annan gång.

Det jobbigaste med allt detta var den fruktansvärda våndan och ovissheten för att de inte kunde berätta för mig att Viggo mådde bra, inget var fel, och framför allt att jag inte fick träffa honom förrän han var flera timmar gammal - precis det som jag oroat mig för när det började talas om kejsarsnitt. Det är också en stor besvikelse att jag inte har några foton på Viggo de första 24 timmarna.

Men.... Allt detta är så klart helt oviktigt nu, jag har ju Viggo här och det är det enda som betyder något.

Min lilla regnbåge

Det är Pridefestival här i Prag denna veckan så Viggo kör lite regnbågstema. Här kommer ett litet bildregn! (Ignorera gärna den osminkade och lite småtrötta mamman på vissa bilder.)

Kaffeeeeeeee

Jag har glömt att berätta för er att jag har en alldeles egen kaffe-ängel. Det ni! Jag hade ju slut på mitt älskade Zoegas i förra veckan och då skrev jag och beklagade mig på Facebook. Då tog en bekant, Henrik Olsson, saken i egna händer och skickade mig 2 paket!! Bara så där! Detta är alltså en kille jag bara träffat på ett par gånger. Hur kan man vara så snäll mot någon man knappt känner? Jag menar, det är ju knappast gratis att skicka ett kilo kaffe från Sverige till Tjeckien. Helt fantastiskt!


Zoegas <3

Idag...

...börjar vi dagen med en kopp kaffe och en nedkissad tröja.

Viggo har inte hostat en enda gång sen vi gick upp i morse så mest troligt så hostade han på grund av något helt annat och jag var bara hönsig och överdrev.
Vi har i alla fall varit och besökt shoppingcentret Novy Smichov idag. Chicco (som gör barnprylar) hade megarea idag så jag köpte en bärsele för 479 Kc. Det är typ 200 spänn, sjukt billigt för en bärsele. Hittade också ett par badbyxor för det kan han behöva nu när han ska börja på babysim i september. Han måste nämligen lära sig att simma innan han är 45 så att han åtminstone klår sin morfar :)

Hönsmamma

Igår kväll var vi som sagt och kollade på när Russell och hans jobb spelade Soft ball turnering. Det var så klart utomhus och det var verkligen oväntat kallt. När jag och Viggo åkte från Prag var det kanske runt 20 grader och molnigt så jag klädde honom ganska varmt, men när vi kom fram till Vypich där turneringen var  så var det max 13 grader. De spelade dessutom på ett öppet fält  där det blåste ganska friskt så det var riktigt kyligt. Jag och Viggo fick åka hem redan efter en och en halv timme.
Nu på morgonkvisten så hostade Viggo lite, typisk torrhosta lät det som. Han hostade typ en gång per halvtimme och jag tänkte först ringa doktorn direkt när de öppnade men sedan vi gick upp vid åtta har han inte hostat alls, han har inte feber och är inte gnälligt utan skrattar, fnissar och är sitt vanliga soliga jag... Så jag tror att jag avvaktar lite...... Vad tycker ni?

Pipsill

Halloj!

Jag har lite svårt att hitta bloggtid idag, jag har en liten pipsill som bara vill gosa in sig i sin mammas famn. Vi ska strax försöka göra oss klara för en promenad ner till stan, jag ska till doktorn och kolla snittet.
Efter doktorn ska vi åka till Smichov och kolla när Russell spelar Soft ball turnering med sitt jobb men vi hörs nog ikväll.